Tag Archives: cancer

Att leva med cancer 6 – nu har jag nätet i matstrupen och möte med kråkan

Livet går sakta men rofyllt framåt på avdelning K84 . Men det går framåt och själv tänkte jag idag att i mitten av nästa vecka går jag nog hem. När sedan läkaren på ronden säger något liknande – med ett litet om – så tycker jag att jag är väl synkad med läkare och mig själv.

Om innebär att jag måste klara att äta vanlig mat, utan att den kommer upp. Dricka erforderlig mängd vätska. Att maten resten av mitt liv kommer att bestå av för mig lämpad kost är något jag måste vänja mig vid.

För nu är jag för evigt nätansluten i såväl mat- som luftstrupen så denna blogg kommer just nu från kanal 1 matstrupen. 

Tycker nog att den påminner om en mikrofon eller vad säger ni :).

Det är egentligen helt fantastiskt vad som kan åstadkommas med reservdelar för att hjälpa kroppen och mitt fall är jag slitet skämt tacksam över att inte vara utsatt för Paolo Macchiarini och hans konstgjorda luftstrupar – jag kallar honom för Mackaroni. Jag har ju ett nät i luftstrupen också. Och ytterligare ett ner mot vänstra lungan.

Men jag är än mer tacksam över den svenska specialistsjukvården, som innebär att jag som medborgare har råd att vara sjuk och inte som i USA där varje moment innebär tillägg på sjukvårdsfakturan och där jag troligen skulle varit död eller åtminstone döende. Så trots brister vi har råd att bli sjuka. Råd att bli sjuk låter fruktansvärt men så är det helt klart – och de sämst ställda pensionärerna hur skulle de ekonomiskt klara en längre tids vistelse. Har inte ens kollat om det finns högkostnadsskydd i samband med vård på sjukhus.

Närmast återstår en datormografi fredag (17 mars) för att sedan uppta förminskningen av körteln som blockerat både andning- och matfunktioner. Fan ta dig körtel 5 strålningar skall väl om inte förinta så minska dig till ett minimum.

Jag går ut ganska mycket har nog nämnt att jag gillar utsikten mot Flemingsberg Centrum, häromdagen satt jag på en de modernt utformade sittsofforna och upptäckte en Kråka som lugnt och tryggt spatserade bredvid mig. Helt oberörd av en Pokémon-jagande äldre kvinna, nej kråkan var ingen Pokemon, utan i högsta grad levande och hoppar lika oberörd ner framför mina fötter. Givetvis borde jag tagit en bild, men när tillfällen ges klarar tydligen hjärnan bara en sak åt gången. Har dock inte återsett kråkan sedan dess.

Det börjar gå mot finalen på min sjukhusvistelse och när den är över få ni läsa i slutbloggen om att leva med cancer. För att sedan älta en sjukdom som är livslång känns inte produktivt men att dela sina erfarenheter under ett visst skede är något annat.

 

Förturslista hos Gud eller….

Den 4 april fick jag veta att Carita var död. Hennes död var väntad – men icke dessto mindre så sorglig eller?. I flera år kämpade hon för att bli fri från sin cancer, hon delade varje dag med oss vänner om hur det var. Vi tog del av hennes kamp, hennes vetskap om att slutet lurade där ute, men framför allt tog vi del av oerhört mod, livsvilja och kärlek. Jag funderar över varför Carita, liksom andra goda som borde fått leva vidare,  tas ifrån oss. De som likt Carita arbetat med att förändra sitt liv och därmed också nått frid och förändring bland de närmaste, som därmed visar oss andra att det är möjligt det som verkar omöjligt. Jag känner dubbelt,  sinnesro över att bokslutet men klar sorg över att lite av det goda tas ifrån oss.

Jag har känt Carita i mer än 30 år, jag har följt hennes resa från brukssamhället där hon under flera år tillhörde en grupp som med brukssamhällets fördömande blick såg en person utan hopp och möjligheter. Jag hittade av en slump henne åter på FB, en annan Carita, en person som tagit tag i livet, blivit nykter och hittat tillbaks till sina närmaste. Jag var så oerhört glad över detta och jag tänkte fuck you brukssamhället och dess grundmurade fördomar och höga stängsel.

Det slår mig att vi är några 50 tal som följt hennes resa på FB, andra liksom jag följt vägen lite längre. Jag beundrar den resan mer än något annat. Jag är tacksam över att följt dagliga rapporter som ofta varit ljusa och alltid slutat med oerhört mycket av kärlek.

När jag fick veta att sjukdomen inte gick att bota, tänkte jag att varför skall en människa som rest så långt och hårt, fått tillbaks så mycket behöva lämna nu…! Varför är det det goda som måste dö, i det inräknat otaliga barn som dör för elaka människors händer. Gud tar det bästa först, sa min fostermamma. Låt vara för det, men varför dör då också onda människor tidigare, finns det kanske en förturslista hos Gud, som består av det bästa och värsta. Och vi som blir kvar är vi mellanskiktet som inte passar in någonstans eller förväntas göra jobbet klart med att få en bättre jord. Var kommer då despoterna som Erdogan i Turkiet, diktatorerna, mördare in in, borde Gud inte ta hem dem snabbt som bara den…eller..

Dödsstraff i USA räknas som det värsta straff som kan utmätas, men tänk om dödsförespråkarna har fel, döden blir befrielsen till ett liv utan smärta och sorg. Ett liv där de elaka och onda fogas in i ett system där allt blir bra, så mycket bättre än det liv vi förutsätts leva. En konsekvens som dödsstraffsförespråkare inte kan förutse, då döden är deras fiende. Och där om det finns – däruppe  kan de inte påverka så jag hoppas att alla fått det bättre och kan räcka långt finger till oss som är kvar. Jag kommer alltid att bära med mig Carita en del av henne, det som vi ser som det omöjliga är möjligt. Tack för att jag fick lära känna dig och jag tror mig veta att är en av alla stjärnor och att du sitter på molnkanten och tittar ner till oss som är kvar,