Category Archives: vanvård, upprättelse, socialpolitik, omhändertaganden, ungdomsvård, hvbhem, flickor, institution, sexuella övergrepp, pojkar

Socialdemokratins svek mot barnhems- och fosterbarn i Sverige

Med en åsnas envetna tjurighet skriver jag om sveket mot de tusentals idag vuxna som utsattes för vanvård inom den svenska social- och barnavården. Jag blir allt mer förbannad på politiker, höger eller vänster, mitten som tiger och glömmer de löften man stått för,  inte minst i Stadshuset. Om en Regering som förnekar dagens sociala problem liksom de förnekar eller har glömt historien. Ersättningsnämnden som blev en ny kränkning, en domstol där barnet skall försvara sig mot samhällets bristande förmåga att ge dem den trygghet de hade rätt till. När oppositionen som säger sig ”räddade” ersättningsfrågan ljuger de – de agerade publikfriande för att sedan lämna frågan i händerna på den sittande regeringen. Läs mer

Inga barn ska vanvårdas eller dö i samhällets vård

TV 4 Kalla Fakta gjorde ett bra inslag när de lyfte Doniafallet och i på 22-nyheterna ikväll onsdag kräver Göran Johansson tidigare utredare i Vanvårdsutredningen att barn ska ha skadestånd och att det personliga ansvaret på kommunerna skärpas. I min tidigare blogg på temat Donia skrev jag om hur Simrishamn förnekar och kränker såväl Donia som hennes familj genom att inte ta sitt ansvar. Nu är det dags att den nya regeringen tar barn i samhällets vård på allvar, slutar att förneka de här barnens existens. Läs mer

Stefan Lamme – Simrishamn vi har inte gjort fel – fuck you

Det finns gånger då jag vill slå sparka och skrika. Nu är ett sådant tillfälle, så jag slår på tangenterna och hoppas bokstäverna ramlar på plats. Jag vill slå Stefan Lamme, för hans nonchalanta attityd i Kalla Fakta ”vi har inte gjort något fel, ingen kunde veta att hon (Donia) skulle dö. Det räcker inte med Kalla Fakta, en åklgare bör omgående starta en förundersökning i fallet, man är skyldig Annina Karlsson, hennes kvarvarande dotter och den för tidigt döda Donia det. Punkt på punkt radar socialstyrelsen upp felen, lagbrotten som stannar vid ett fy. Var är folkstormen, upprörda medborgare…. Läs mer

Delad regeringsmakt innebär tystnad i obekväma frågor

När jag gick på Brunnsviks Folkhögskola talade vi ofta om just makten och åtrån efter att samlas kring köttgrytorna. Att få en eftersträvans värd post inom partiet eller varför inte i riksdagen. Mycket av samtalen gick ut på att just upphöjningen inom partiet också innebär en lojal tystnad. Den lojala tystnaden är också en viktig faktor i riksdagen, rangordningen och vem som får lyfta vad är hårt reglerad. Ytterst få debatter inom den socialdemokratiska gruppen släpps igenom om inte Gruppledaren har godkänt.     Läs mer

Barnfrågor behandlas sämre än brottslingar i domstolen

Marianne skrev lite lustigt om Ersättningsnämnden och bytte lite begrepp som anpassades till brottsdomstolen. Det blev lite parodiskt men faktiskt fullt användbart inom flera områden. En kommentar på FB, var precis så arbetar socialtjänsten. Ungefär lika arbetar förvaltningsdomstolarna och tingsrätterna när det gäller barn och familjeärenden. Intresset för själva sakfrågan är minst sagt svagt. Körkort eller barn det är samma process. En brottsling har bättre rättssäkerhet i Tingsrätten än barn i vårdnadsärenden. Brottsligens advokat arbetar för att frikänna, det är hens jobb, men barnets ombud arbetar för partssidan/socialtjänsten. Domarna i olika vårdnadsmål ser ungefär lika ut rakt igenom. Överklaganden till högre instans är en kopia av tidigare dom i tingsrätten. Länsrätten kopierar utan att läsa nya handlingar i ett ärende. Deras domslut vilar på utredningar som ibland har upp till fem år på nacken. Jag tror man kopierar dem och skriver under med färskt bläck. Läs mer

Barnhemsbarnet som blir landets statsminister

Vi ska naturligtvis sträcka på ryggen o känna oss lyckliga idag. Idag när Stefan Löfven har chans att bli landets statsminister. En man som gjort en lång resa eller! Vi som är barnhems- och fosterbarn ska väl känna  stor glädje i kvällspressen eviga tryckande på Barnhemsbarnet….Stefan Löfven. Samma tidningar som inte med ett ord skriver om den här gruppen i vanliga fall. Vi ska självklart känna kollektiv solidaritet för att det gått bra för en av oss – eller är det det! Nej faktiskt inte. Stefan Löfven är inte en av oss har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Han har inte tillbringat större delen av sitt liv på olika institutioner, olika fosterhem, tvingats till tvångsarbete, misshandlats. utnyttjats. Han har överhuvudtaget aldrig innan han blev partiordförande med ett ord pratat om sin bakgrund. ”Barnhemsbarnet som blev en av fackföreningsrörelsens mäktigaste personer. Och nu landets Statsminister. Läs mer

Analys och statistik av avslag Ersättningsnämnden

Det totala antalet avslag på ansökan om ersättning för vanvård i Ersättningsnämnden, ERN, uppgår under perioden 2013-04-05 – 2014-03-31 till 812 st.

Vid en genomgång av samtliga avslag är 250 beslut följdriktiga jml ersättningslagen. De åter­stående 562 besluten om avslag har granskats och redovisas i bifogad statistik.

Det kan därvid konstateras, att ERN inte är konsekvent i sina bedömningar och inte tillämpar det ordföranden Göran Ewerlöf anger som direktiv för nämndens arbete i Processbeskriv­ning, upprättad 2012-12-01:

Det är från rättssäkerhetssynpunkt av yttersta vikt att enhetlighet och förutsägbarhet präglar de beslut som Ersättningsnämnden fattar.” (sid. 20, pkt. 5.1, stycke 3).

Mot ovanstående direktiv kan ställas skrivningen på fyra ställen i Processbeskrivningen, där Ewerlöf betonar att enligt förvaltningslagen, så ska ärendena handläggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt (sid. 6: pkt. 4.3, första stycket, sid. 7: stycke 2, sid. 17: pkt. 4.7.9, första stycket och sid. 27: pkt. 6.7, första stycket).

Den avgörande faktorn för den godtyckliga bedömningen av ansökningarna är dock skriv­ningen ”allvarlig art” i §1 ersättningslagen. Hur nämnden ska tolka begreppet ”allvarlig art” framgår av regeringspropositionen (2011/12:160), avsnittet Allvarlig art, sid. 24 stycke 5 – sid. 26, stycke 2, bifogas.

Av direktiven för bedömning i propositionen av vilken vanvård som varit av allvarlig art framgår, att ”Ersättning enligt den föreslagna lagen kan utges till dem som varit utsatta för sådana övergrepp eller försummelser som är av allvarlig art. Därmed avses både grova kränkningar och upprepade övergrepp eller försummelser ägnade att allvarlig skada barnets självkänsla där kränkningarna närmast kan ses som en pågående process och ingående i ett mönster som gör att barnet bryts ned. Av Vanvårdsutredningens redogörelser för de inter­vjuades berättelser framgår också att många som barn utsattes för en rad olika kränkningar, t.ex. genom att utnyttjas som arbetskraft och utsättas för materiella och känslomässiga bris­ter, för kränkande tillmälen, hot, brutna löften och särbehandlingar och att bli fråntagna egendom.

 Regeringen anser det så självklart att uttalat sadistiska eller tortyrliknande förhållanden, liksom allvarliga sexuella övergrepp och mycket grova fysiska övergrepp av annat slag, ska berättiga till ersättning att några ytterligare uttalanden till stöd för nämndens bedömningar inte gehövs i denna del. Detta gäller även om det är fråga om ett enskilt övergrepp av detta slag.

 Även andra fall ska dock kunna berättiga till ersättning. Nämnden ska därvid göra en sam­manvägd bedömning av förhållandena i det enskilda fallet. I vissa fall har barnens levnads­förhållanden varit sådana att de i hemmet utsatts för en mängd omständigheter som var för sig inte kan anses vara av allvarlig art och därmed inte berättiga till ersättning om man ser varje tillfälle eller omständighet för sig. Det kan exempelvis röra sig om viss misshandel utö­ver vad som betraktades som normal aga, särskilt om det utgjorde enstaka överilade händel­ser, ofredanden av olika slag och särbehandling. Sådana omständigheter kan dock samman­tagna vara av allvarlig art och därför motivera ersättning. Någon absolut gräns för vad som ska anses utgöra en längre tid kan inte slås fast utan måste avgöras från fall till fall och på­verkas av både vilket slags övergrepp eller försummelser som förekommit samt omfattningen av och allvarlighetsgraden hos dem. Sådana missförhållanden som pågått under endast en kortare tid kan dock inte anses vara av så allvarlig art att de grundar rätt till ersättning. För­hållandena har varit så individuella och mångskiftande att någon fullständig uppräknng av vilka missförhållanden det kan röra sig om kan inte göras. Generellt sett bör dock övergrepp eller försummelser som inte direkt riktar sig mot barnet, t.ex. att barnet bevittnat våld mot närstående, anses mindre allvarliga än sådana som riktas direkt mot barnet. Detta hindrar dock inte att även sådant som inte direkt riktat sig mot barnet vägs in i den samlade bedöm­ningen av allvarlighetsgraden.”

Dessa inkonsekventa tolkningsdirektiv av begreppet ”allvarlig art” i ersättningslagen ger ERN möjlighet att efter eget skön tillämpa dem positivt eller negativt vid bedömning av ansök­ningarna.

Att ERN i många avslag hänvisar bl a till sid. 25 i propositionen, visar att nämnden oaktat hur allvarlig vanvården varit, väljer att tolka den negativt och besluta om avslag på ansökan om ersättning. Att ERN skall bedöma vanvården enhetligt och förutsägbart blir därvid under­ordnad godtycklighet i bedömningarna.

Vid granskningen av de tidigare nämnda 562 besluten om avslag går inte att avgöra varför sökanden inte beviljats ersättning. Samtliga ansökningar uppfyller kriterierna enligt sid. 25, varför beslut om avslag endast kan tolkas som att ERN valt att avslå dem av kostnadsskäl.

 

ERN hade för 2013 budgeterats 309,6 Mkr för ersättningar enligt regleringsbrev. Med en ersättning om 250.000 kr per beslut om ersättning kunde 1.238 ansökningar ha beviljats. Per 2013-12-13 hade nämnden beviljat 618 ansökningar med en totalkostnad om 154,5 Mkr. ERN underskred budgeterade medel för 2013 med 155,1 Mkr (50%).

Om de 562 avslagen i stället beviljats ersättning, hade totalkostnaden blivit 295 Mkr. Där­med kan konstateras, att den stora andelen avslag inte kan hänföras till oro för ett budgetö­verskridande, som nämnden ville undvika. Även vid detta alternativ hade budgetramarna underskridits, då med 14,6 Mkr.

Det är således andra faktorer som styr ERNs bedömningar än de budgettekniska. Ett tydligt incitament är regeringens negativa inställning till att alls ekonomiskt ersätta av samhället omhändertagna barn, som utsattes för vanvårdad. När regeringen utsattes för hård kritik, enades alla riksdagspartierna utom Sverigedemokraterna i en överenskommelse om ekono­misk ersättning om 250.000 kr i ett engångsbelopp till dem som vanvårdats åren 1920-1980 och ersättningslagen antogs i riksdagen.

 

Kerstin Wigzell skriver i Upprättelseutredningen (SOU 2011:9) ang allvarlig art (kap. 7.4, sid 138) : ”En förutsättning för att övergreppet eller försummelsen ska omfattas av rätten till ersättning är att det rör sig om händelse som har inträffat under den tid som den drabbade genom de sociala myndigheternas försorg har varit omhändertagen för samhällsvård. Över­greppet eller försummelsen måste dessutom ha skett i samband med vården.”

 Kap. 7.4, sid. 145, sista stycket: ”Ersättning ska beviljas för övergrepp eller försummelse av allvarlig art. Frågan om övergreppet eller försummelsen har varit av allvarlig art ska bedö­mas med hänsyn till samtliga omständigheter vid tidpunkten för händelsen. Särskild vikt ska läggas vid om övergreppet eller försummelsen har medfört en påtaglig risk för att barnets eller den unges hälsa eller utveckling allvarligt skadas.

Denna definition ska ställas mot propositionens direktiv, som innebär en omtolkning av be­greppet allvarlig art (sid. 24-25). Särskilt anmärkningsvärt är att ERN i beslut om ersättning anger att vanvården varit av allvarlig art, medan nämnden i avslagen anger som grund där­för, att ersättning förutsätter vanvård av ”allvarligaste art”.

Processbeskrivningen (sid. 24, första stycket) bekräftar en omtolkning av begreppet allvarlig art, som den formulerades i Upprättelseutredningen: ”Lagstiftaren lämnar sammanfatt­ningsvis ett stort utrymme åt Ersättningsnämnden att tolka begreppet ’allvarlig art’. Med en normal lagtolkning av begreppet torde utrymmet för ersättning bli tämligen snävt. Det ska alltså vara fråga om de mest allvarliga formerna av övergrepp eller försummelser och nämn­den ska vid sin bedömning snegla på vad som krävs för att ett skadestånd på 250 000 kr skulle ha kunnat fastställas i motsvarande situation. Det blir en grannlaga uppgift för Ersätt­ningsnämnden att med lagstiftarens intentioner som grund fastställa en nivå som uppfattas som rimlig, rättvis, enhetlig, förutsägbar och rättssäker.”

 

Att ERN fritt tolkar bedömningen av lagens skrivning om ersättning för vanvård av allvarlig art till att endast omfatta vanvård av allvarligaste art bekräftas av nedanstående exempel på standardformulering i beslut om avslag.

Ersättningen enligt ersättningslagen är avsedd för dem som har utsatts för de allvarligaste formerna av övergrepp eller försummelser(….) Vid en samlad bedömning finner nämnden att det som sökanden har berättat inte i ersättningslagens mening kan anses vara övergrepp eller försummelser av så allvarlig art att ….har rätt till ersättning.

För att uppnå en nivå i besluten som uppfattas som rimIig, rättvis, enhetlig, förutsägbar och rättssäker skall det i beslut om ersättning för vanvård anges att den varit av allvarlig art. I beslut om avslag skall anges att vanvården inte varit av allvarlig art. Detta ger en både en juridisk och språklig överensstämmelse. Detta skulle dock innebära att väsentligt fler ansök­ningar om ersättning skulle uppfylla kriteriet allvarlig art och därmed tvinga nämnden att bifalla dem.

En följd av nämndens godtyckliga tolkning av begreppet vanvård av allvarlig art i både beslut om ersättning och i beslut om nej till ersättning gör det omöjligt att tolka hur ERN tillämpar ersättningsla­gen ifråga om hur allvarlig vanvården varit vid en jämförelse mellan tillstyrkanden och av­slag.

Att 562 ansökningar om ersättning av nämnden 2013-04-05 – 2014-03-31 bedömdes som inte tillräckligt allvarliga och avslogs, leder till slutsatsen att nämnden är ålagda att göra så hårda bedömningar som möjligt, inte att ge alla som vanvårdades upprättelse och ett erkän­nande.

Frågan är varför. Svaret är att det var de fattigas och utsatta gruppernas barn som omhän­dertogs och placerades på barnhem och i fosterhem. Barn till människor, som klassades som undermåliga medborgare, som var en ekonomisk och rashygienisk belastning för samhället. Barn, som egentligen inte borde ha fötts enligt Alva Myrdal et al, om tvångssteriliseringen fungerat fullt ut.

Denna människosyn präglar uppenbarligen fortfarande attityden till dem som vanvårdades i samhällets regi, framförallt hos de av våra politiker, som var emot en ekonomisk ersättning. Man befarade att de som ansökte om ersättning skulle ljuga om vanvården och överdriva den, allt i syfte att roffa åt sig pengarna, som sedan skulle slösas bort. Därför skulle ersätt­ningen begränsas till så få som möjligt, inte till att ge alla vanvårdade upprättelse. Detta godkändes av alla partier utom SD.

I direktivet anges att ERN ska ta hänsyn till vad som var ”normalt” i samhället ifråga om barnuppfostran vid tiden för vanvården. Även Ewerlöf skriver om detta i sin Processbeskriv­ning, sid 10:

”En oundviklig utgångspunkt vid prövningen av ersättningsärenden är att vissa fall inte kommer att nå upp till den allvarlighetsgrad som krävs för att ersättning ska kunna utgå. I en del fall kommer på ett tidigt stadium i handläggning tydligt framgå att möjligheterna till er­sättning är obefintliga. Detta kan t.ex gälla fall där det otvetydigt framkommer att det som sökanden blivit utsatt för inte har varit av allvarlig art i lagens mening. Det kan också vara klarlagt att förhållandena vid tidpunkten för händelserna varit sådana att det med den tidens normer inte har varit fråga om övergrepp eller försummelser av allvarlig art. Sålunda var det t.ex. före 1979 inte förbjudet för vårdnadshavare att använda aga som uppfostringsmetod. ”

Att Sverige 1924 förbjöd barnarbete tycks sakna betydelse i ersättningsfrågan. Likaså igno­rerar Ewerlöf Socialstyrelsens direktiv från 1948 om förbud för barnavårdande institutioner att aga och kränka omhändertagna barn.

I Processbeskrivningen hänvisas till propositionen ang vad som bl a är att betrakta som över­grepp och försummelser vid bedömning av rätt till ersättning:

–       Utnyttjande av barnet som arbetskraft för arbete som varit onormalt tungt, farligt el­ler påfrestande

–       Sexuellt utnyttjande, misshandel, hot, antastanden och nedsättande tillmälen

–       Brister i tillsyn och omvårdnad

–       Fysisk tillrättavisning eller bestraffning(…)

–       Förhindrande av att barnet fullföljer obligatorisk skolgång eller av att barnet läser sina läxor

–       Brutna löften om de förekommer som ett led i ett återkommande mönster

–       Barnet har bevittnat hur andra utsatts för övergrepp och försummelser

Som exempel på förhållanden som inte kan anses som övergrepp eller försummelser i la­gens mening anges bl a följande:

–       Sträng uppfostran

–       Sparsamhet med känsloyttringar och beröm

–       Normal fysisk tillrättavisning eller bestraffning (…)

–       Barnet saknar sin biologiska familj och har haft svårt att rota sig i fosterhemmet

–       Fosterföräldrarna har inte uppmuntrat den obligatoriska skolgången eller hjälpt bar­net med att skaffa ytterligare utbildning

–       I fosterhemmet har förekommit missbruksproblem eller psykiska problem men bar­net har inte försummats till följd av missbruket eller sjukdomen.

I samtliga 562 granskade avslag uppfyller sökandens redogörelse för vanvården rätt till er­sättning enligt direktiven i propositionen, se bifogad statistik.

I många, men långt ifrån alla, beslut hänvisar ERN till en eller flera sidor i propositionen, se bifogad statistik. Nämnden kunde således utifrån bedömningskriterierna för ersättning lika gärna ha beviljat sökandena ersättning.

Detta trots att nämnden inte i förväg tagit del av handläggarens (föredragandens) utredning av ansökan, utan endast får ta del av recit och förslag till beslut vid genomgång i samband med beslutstillfället. Handläggningsrutinen för ansökningar till ERN finns beskriven i Pro­cessbeskrivningen, sid. 11, pkt 4.6.3, st 2:

”I föredragandens uppgifter ingår vidare att föredra ärendet inför avgörande. För detta än­damål ska föredraganden upprätta ett föredragnings-pm som delas ut till nämndledamö­terna i samband med föredragningen. Det ska finnas anvisningar för hur ett föredragnings-pm ska vara upplagt. Vid föredragning ska utgångspunkten vara att nämndledamöterna inte vet något om ärendet i förväg. Föredragningen ska vara så fullständig att den kan bilda un­derlag för ett omedelbart beslut. Samtidigt är det viktigt att föredragningen inte innehåller något ovidkommande. Föredraganden ska alltså presentera så mycket av utredningen i ärendet som behövs för att nämnden ska kunna besluta i ärendet utan ytterligare genomläs­ning.”

Att ersättningsnämnden är en domstol bekräftas av Ewerlöf i Processbeskrivningen. Normalt vid domstolsprövning lämnar vardera parten in inlagor till rätten, som sammanfattar dem och skickar över dem till resp. part för godkännande. Först därefter blir de en del av dom­stolens recit.

Ur ansökningar om ersättning för vanvård gör nämndens handläggare en sammanfattning, som direkt blir recit i handläggarens förslag till beslut. Sökanden får därmed inte ta del av det förrän efter nämndens beslut, när detta delges sökanden. Detta är extra anmärknings­värt, eftersom nämndens beslut inte går att överklaga. Det som föreläggs nämnden är såle­des inte sökandens redogörelse för vanvården, utan det är handläggarens bedömning av vad som är relevant för nämnden att ha som underlag för bedömning av vanvården.

Ifråga om vad som nämnden anser vara ”normalt” för barnuppfostran, dvs vilka värderingar som rådde i samhället vid tiden för vanvården, blir nämndens tolkningar än märkligare. Att det skulle ha varit normalt i samhället ifråga om synen på barnuppfostran med misshandel, även med tillhyggen, sexuella övergrepp, tungt arbete, särbehandling, ej fullgjord grundut­bildning, ingen tandvård, ingen läkarvård vid sjukdom, svält och undernäring, utslitna och för små/för stora begagnade kläder, förbud mot att vistas i boningshuset, utelåsning, boende i oeldade uthus eller bland boskapen, m m, är ren spekulation utan någon som helst saklig grund. Det var inte normalt, inte ens på 20-30-talen, och definitivt inte 40-70-talen. Men det förekom i fosterhem och på institutioner.

Det framgår även av reciten i avslagen, att de barn som placerades i fosterhem ofta skickades till lant­brukare, som utnyttjade dem i tungt kroppsarbete. Man fick därmed gratis arbetskraft, som man till och med fick betalt för att ta hand om. Presenter från anhöriga beslagtogs eller gavs till de biologiska barnen. Även alla slags övergrepp och särbehandling förekom.

Likaså framgår av reciten att barn som placerades på institutioner blev inte sällan sängvätare, vilket de öppet hånades för inför de andra barnen. De tvångsduschades i iskallt vatten, tvångsmatades och tvingades äta både uppspydd mat och spyor, misshandlades och utsattes för sexuella övergrepp av perso­nalen. De isolerades, ofta i flera dygn, låstes in i mörka källare eller på isolering. Även där beslagtogs presenter.

 

Möjligen menar lagstiftarna och ERN att detta var vanligt förekommande och därmed nor­malt i behandlingen av barnhems- och fosterbarn. Men det är inte mot denna norm som frå­gan om ersättning för vanvård ska prövas. Den ska prövas mot vid tiden gällande lagstiftning rörande barn och den ska prövas ur perspektivet mänskliga rättigheter. Barn är människor. Att uttalat våld och sexuella övergrepp var ”normalt” i barnuppfostran under den period ersättningslagen omfattar (1920-80) visar att varken lagstiftarna eller ERN besitter några historiska kunskaper om det svenska samhällets syn på barn och barnuppfostran. Att lättare former av fysisk bestraffning var vanligt förekommande i barnuppfostran betyder inte att grov misshandel, fysiska och/eller psykiska kränkningar var det. Ifråga om sexuella kränk­ningar och övergrepp har sådana aldrig varit normalt i barnuppfostran.

 

Av statistiken för de 562 avslagen framgår att 97% utsattes för fysisk och/eller psykisk miss­handel, 27% utsattes för sexuella övergrepp, 38% för tvångsarbete, 15% kunde inte fullfölja obligatorisk skolutbildning.

 

Även frågan om rätt till juridiskt biträde avviker från vad som gäller i domstol. Ur Processbe­skrivningen, sid 5, sista två raderna, sid 6, första stycket: ”Det är….troligt att de flesta sökan­den kommer att sakna juridiskt biträde eftersom detta kräver att sökanden själv på egen bekostnad anlitar ombud eller biträde. Bestämmelsen om offentligt biträd är nämligen inte tillämplig på ersättningsärenden. Inte heller torde rättshjälp komma ifråga. Men det an­kommer inte på Ersättningsnämnden utan Rättshjälpsmyndigheten att pröva rättshjälpsfrå­gor. Om en sökande trots allt vill få rättshjälpsfrågan i ett ersättningsärende får han eller hon vända sig till Rättshjälpsmyndigheten.”

 

Rent praktiskt innebär detta, att en sökande, ofta utan juridiska kunskaper, skall få ett er­sättningsärende prövat i en nämnd, befolkad av domare och jurister, som jämlikt lagen skall pröva om sökanden utsatts för tillräckligt allvarlig vanvård.

 

I de fall sökanden anser att barnavårdsnämndens beslut om ett flertal omplaceringar på både institutioner och fosterhem, som dessutom inneburit både misshandel och kränkningar men även sexuella övergrepp, varit grunden för vanvården, hänvisas i besluten om avslag till att ERN inte prövar barnavårdsnämndens ansvar för antalet placeringar, då frekvensen av sådana inte är övergrepp och försummelser (prop. sid. 21, stycket efter rad 2). Anmärknings­värt är att nämnden i dessa ansökningar inte prövar själva vanvården, oaktat att den skedde i en eller flera av dessa placeringar.

 

Likaså hänvisar nämnden ofta till i beslut om avslag, att som fosterhemmet/personalen på barnhemmet inte kände till att sökanden utsattes för misshandel och/eller sexuella över­grepp, då de begåtts av andra än fosterföräldrar/personal och därmed inte brustit i tillsyn (prop. sid 19-20). Att sökanden inte berättat något för fosterföräldrar/personal innebär inte med automatik att de var okunniga. Det finns ett ärende där fosterfaderns bror utsatte sö­kanden för våldtäkt och sexuella kränkningar. Sökanden får avslag med hänvisning till att fosterföräldrarna var okunniga om övergreppen. Frågan är – hur vet nämnden det? Att sö­kanden inte berättade något innebär inte med automatik att de vuxna inte visste något.

 

Även ansökningar med redogörelser om våld och kränkningar utförda av andra barn på barnhem och i foster­hem avslås med samma motivering; personalen/fosterföräldrarna kände inte till något, och är därmed inte ansvariga.

 

Frågan är – om den tillsyn som krävdes jml barnavårdslagen av ansvariga vårdnadshavare hade utövats på ett fullgott sätt, hade övergreppen inte inträffat, vilket borde vara självklart även för ERN.

 

I en ansökan finns polisanmälan, journalanteckningar från barnavårdsnämnden och rättsme­dicinskt yttrande som styrker sökandens redogörelse för misshandel i ett fosterhem . Det finns även foton. Av rättsmedicinskt yttrande till länsåklagaren framgår att sådana skador sökanden hade brukar iakttas vid barnmisshandel samt att de händelser som enligt foster­modern orsakade skadorna inte stämmer med hur skadorna såg ut. Trots detta anser nämn­den inte att de övergrepp som sökanden redogjort för är av allvarlig art i den mening som avses i ersättningslagen och avslår ansökan.

 

Ersättningsnämnden har i kraft av vad som framgår av de 562 granskade avslagen inte till uppgift att i första hand att bevilja ersättning till dem som utsatts för vanvård som barn­hems- och/eller fosterbarn, när de varit omhändertagna enligt beslut jml barnavårdslagen.

 

Nämndens uppgift är att så långt möjligt avslå ansökningar om ersättning av krasst ekono­miska skäl. Så få ersättningar som möjligt ska belasta statens budget, vilket bekräftas av att endast 50% av budgeterade medel för 2013 förbrukades.

 

Antalet avslag har ökat procentuellt från 21,8% (2013-05-03) till 49% (2014-06-02), vilket bekräftar detta.

 

Sammanfattningsvis kan konstateras, att alldeles för många av dem som vanvårdades, miss­handlades och kränktes i barndomen som omhändertagna för samhällsvård jml barnavårds­lagen och som sökt ersättning därför, återigen kränks, misstros och inte ens anses ha rätt till upprättelse.

 

Förklaring till kolumnen anmärkning i statistiken över de granskade avslagen

 

FH = fosterhem, BH = barnhem.

 

Tvångsabort: sökanden tvingades till abort av vårdnadshavaren (barnhem/fosterhem).

 

Gynundersökning med tvång: flickor som placerades på barnhem tvingades av detta att ge­nomgå gynundersökning vid varje placeringstillfälle.

 

FH/BH ej medvetet om sexövergrepp: personal på barnhem och/eller fosterföräldrar var inte medvetna om denna del av vanvården. Övriga övergrepp och kränkningar var man medveten om och var utövare av.

 

Sängvätare: Sökanden var eller blev sängvätare under tiden i fosterhem och/eller på barn­hem. Dessa barn utsattes för brutalt hån och hårda bestraffningar, framför allt av personalen på barnhem. I fosterhem straffades sängvätning med att barnet tvingades sova i nerkissade lakan flera nätter, misshandlades, hånades.

 

Ej sjukvård: Vid sjukdomssymptom fick inte barnen läkarvård på upp till en vecka, vilket ledde till allvarliga sjukdomstillstånd, som ofta krävde sjukhusvistelse. Vid allvarliga fysiska skador p g a misshandel, ofta med tillhyggen, fick barnen inte sjukvård förrän skadan förvär­rades. Detta ledde ofta till bestående men.

 

Tvångssterilisering: barnet tvingades eller lurades under falska förespeglingar till tvångssteri­lisering.

 

Religiöst FH: Fosterhemmet var djupt religiöst och barnet tvingades delta i religionsutöv­ningen, samt bestraffades och hotades med utgångspunkt att barnet var behäftat med ondska, var förtappat, en usel människa.

 

Soc trodde ej på sök: Barnet berättade för socialtjänstens tillsynsperson (barnavårdsman) om vanvård, tungt tvångsarbete m m. Tjänstemannen ansåg att barnet ljög och ingrep inte.

 

Alkoholmissbruk i fosterhem: endera av eller båda fosterföräldrarna missbrukade alkohol, regelbundet eller periodvis. I samband därmed utsattes barnet ofta för tvångsarbete (bl a sköta hela hushållet, ansvara för både FH:s egna och andra placerade barn) och misshandel samt i förekommande fall för sexuella övergrepp av antingen bekanta eller släktingar till fos­terföräldrarna.

 

Att som i propositionen (sid. 23-24) och i Ewerlöfs Processbeskrivning ( sid. 22) påstå, att missbruksproblem i fosterhemmet inte lett till att barnet har försummats till följd av miss­bruket och att sökanden därför inte är berättigad till ersättning är skandalöst. I ansökningar om ersättning för vanvård framgår att missbruksproblemen påverkat det omhändertagna barnet negativt då det varit en del av vanvården enligt sökandens redogörelse. Extra märk­ligt är detta påstående, då ERN i beslut anger att nämnden inte ifrågasätter sökandens upp­gifter.

Svarta pedagogiken: Ett begrepp som återfinns i Alice Millers böcker om barnuppfostran. Med detta begrepp avses psykiska kränkningar i syfte att allvarligt skada barnet.

Bvn informerad: Tillsynsmyndigheten kände till vanvården men ingrep inte.

Handikappad: Barnet led av fysiskt handikapp (i vilken form framgår ej av det offentliga be­slutet), men tvingades ändå till tungt tvångsarbete.

FH 1 ej godkänt, fick ej behålla andra barn: Fosterhemmet underkänt av den kommun där fosterhemmet var beläget och fråntogs andra placerade barn. Placerande kommun informe­rade inte kommunen där fosterhemmet var beläget om placeringen och lät barnet stanna i det underkända fosterhemmet.

 

Sök. allergisk, FH hade hund: Trots att sökanden var pälsdjursallergiker tvingades sökanden bo kvar i ett fosterhem som hade hund. Sökanden utvecklade därmed astma.

 

Bvn ingrep mot FH 1: trots att sökanden omplacerades av barnavårdsnämnden p g a vanvård i fosterhem 1, anser ERN inte att vanvården var tillräckligt allvarlig.

 

Självmordsförsök: Sökanden försökte begå självmord p g a vanvården i fosterhemmet, vilket framgår av arkivmaterial, ändå avslås ansökan om ersättning.

 

Sammanfattningsvis framgår av denna statistiska uppföljning av beslut om avslag på ansök­ningar om ersättning för vanvård, att ersättningslagen och dess tillämpande nämnd inte är konsekvent i bedömningar av vanvård.

 

Det Göran Ewerlöf anför i Processbeskrivningen ”Det är från rättssäkerhetssynpunkt av yt­tersta vikt att enhetlighet och förutsägbarhet präglar de beslut som Ersättningsnämnden fattar.” har ERN redan från första beslutstillfället ignorerat. Någon rättssäkerhet finns inte, vilket drabbar nästan hälften av de sökande.

 

I stället har ERN koncentrerat sig på att utifrån de sökandes redogörelser hitta möjligheter att avslå ansökningar med hjälp av de dubbeltydiga skrivningarna i propositionens tolkning av begreppet ”allvarlig art”, vad som är tillsynsansvar mm.

 

Att nämnden under 2013 endast förbrukade hälften av budgetmedlen, som avsatts för er­sättning till dem som vanvårdades under samhällets ansvar, bekräftar att så få som möjligt

 

 

 

ska tillerkännas upprättelse. Detta trots att nämnden inte ifrågasätter sanningshalten i sö­kandenas uppgifter.

 

Mycket tyder på att detta är ett direktiv som meddelats nämnden sub rosa.

 

Stockholm den 7 juni 2014 Marianne Lönnqvist/Anne Skånér

 

SRAftonbladet, Expressen,  DN,  SVD,  SVT, TV4  Alliansfritt Sverige, UNT ETC

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Drömmen som försvann-din o min

h… ser att en ock annan hittar in fast det var länge sedan jag kved. Ursäkta du i dag kved – gnällde var bekymrad – känner inte ordet kved. Inser efter att min dator varit död i 24 timmar o återupplevdes mot en av avgift på 740 skr gett mig abstinens, så nu blandar jag friskt. Hur var det nu med medelklassekonomi, ja du som har fina bostaden i Sofo eller eller annat område, vi väl inte bli medveten om att den sk ekonomiska investeringen bara är en bubbla där du själv är förloraren. Men drick gärna lite latte, kör fina barnvagnen och drick ditt sk fina borgarvin med tända ljus. Glöm att bara en i familjen som förlorar en lön är en katastrof och att du o familjen måste besöka både soc o kyrkan. Vem vet soc kanske tar ditt barn för att du från en dag till nästa blir fattig. Läs mer

Någon måste vara lite sämre för att jag ska leva

Det är svårt att ha en ryggsäck. En ryggsäck fylld av minnen och umbäranden. I många fall bär vi den med oss ett helt liv, ingen ser eller vet. Tyngden är min egen börda och den är osynlig. Ett rynkfritt ansikte är ett ansikte utan liv, läste jag, minns inte vart. Men det hörde ihop med människor som alltid måste ta bort spåren av sig själva och tiden. Att förneka tiden och historien. Det är lite som att ta bort delar av historien. Vi slätar över den och gör den uthärdlig. Spåren förskräcker – rynkorna i ansiktet vittnar om att vi har levt ett långt liv. Rynkorna i historien vittnar om att mänskligheten betett sig illa och vi slätar ut dem för att slippa minnas. Läs mer

Maria Larssons tid är snart ute men blir det bättre

Ersättning för vanvård tigs ihjäl i riksdagssalongerna. Thomas Kangers bok, Stulen Barndom lovprisas och med rätta, även om jag hade kritiska synpunkter på boken. Som en ur gruppen tycker jag att ev kritik skall komma från oss som vet och varit med. Att boken ger många ur styvbarn/vanvård upprättelse är en själklarhet, Thomas Kanger skulle aldrig behandla ämnet så att någon blev kränkt. Läs mer