Category Archives: politik o ekonomi

Barn som Ikea-möbler eller av kärlek?

 

Kommer barnen att på samma sätt som adopterade få höra att de ska vara tacksamma att de alls är vid liv? Kommer de att skuldbeläggas för frågor om sina ursprung? Kommer deras röttersök att göras till underhållningsprogram på bästa sändningstid? Kommer deras fysiska och mentala hälsa främst att beskrivas och formuleras av deras föräldrar?Kommer forskning om dem främst bedrivas av deras föräldrar? Kommer de att få kämpa för att få adekvat vård som inte förminskar deras upplevelser kring övergivandetrauma och rotlöshet? Kommer böcker om dem främst skrivas av deras föräldrar? Kommer surrogatbarnen känna att de måste vänta tills deras föräldrar har gått bort innan de kan uttrycka vad de egentligen känner?

Läste ett intressant debattinlägg i Aftonbladet, om surrugatmödrarskap med titel o ingress ”Är längtan efter barn viktigare än barnenDebattören: Ska surrogatbarnens röttersök göras till underhållnings-tv på bästa sändningstid?”                                                                     Lisa Wool-Rim Sjöblom är själv adopterad från Korea och som adoptivbarn ställer hon onekligen ett intressant spörsmål. Men det är också oerhört provocerande, för enligt den svenska samhällssynen är det en mänsklig rättighet att kunna skaffa barn. Därav tusentals kronor i konstgjord befruktning, spermadonationer (det senare en ny industri med hög potential). Barnlöshet är en sjukdom och skall finansieras över skattsedeln. En adoptivfamilj utreds trots allt, vilket inga andra föräldar görs innan katastrofen är ett faktum.

När det talas om adoption och surrogatmödraskap, som gärna sammanflätas i diskussioner om ofrivillig barnlöshet, är det framför allt en sak som blir tydlig: argumenten för vad som är barns bästa och vilka rättigheter barn anses ha, ändras beroende på de vuxnas reproduktiva villkor. Rätt eller fel!

Fel, för att skaffa barn är ingen rättighet, det är en förpliktelse mot det barn man skaffar sig biologiskt eller på annat sätt. Det är ingen metod i att uppfylla moderskapets helgedom eller det gifta parets slutliga status som föräldrar. Barn är en individ vi medverkar till, där skyldigheterna mot barnet är att för evig tid finnas där och vara barnets support.

Jag tillhör dem som adopterat, men inte för att enbart uppfylla moderskapet, utan för att i kombinationen med önskan om barn och möjligheten att ge det/de barnen bästa möjliga förutsättningar till ett bra liv. Kärleken till de barnen är garanterat lika stark som till det biologiska barnet och bara den som inte kan tänka, förstår att barn är DNA men kärleken till barn är större än genetiska anlag. Jag var ingen perfekt mamma, långt ifrån, men grunden ”kärlek” har alltid funnits.

Jag kan redan ana vad som komma skall för dessa barn, och som adopterad så bävar jag inför att surrogatbarnen ska utsättas för samma splittring som gruppen adopterade, att de också ska ställas mot varandra beroende på hur väl de passar in i de vuxnas drömmar.

Barn är inga möbler där de utgör den slutliga finishen i våra hem.  De är heller inte dockor som bäddas ner i dollargreen för bebisar och visas upp i senaste modet. Jag får ibland känslan av att barn inte är efterlängtade för sin egen skull, utan för att vara mitt egos svar på lycka om att så skall det vara.

Barnen blir till parenteser, trots att de utgör själva kärnan i debatten, och deras villkor förenklas gärna till en simpel fråga kring att existera eller inte existera:                               • Så du tycker alltså att mina barn inte skulle ha funnits?                                                           • Tror du att mina barn hellre inte hade fötts alls?

 

Det Lisa Wool-Rim Sjöblom tar upp är viktigt, jag känner igen vissa delar i egenskap av fd fosterbarn, kravet på tacksamhet att någon vill ha en. Att man får en familj inte enbart för sin egen skull utan för att någon är så vänlig att de uppoffrar sig. Man förväntas också acceptera och utstå långt ifrån kärleksfullt agerande. Socialtjänst jobbar inte av kärlek till utsatta barn, det är en plikt och yrkesfråga. Vore det av kärlek till barnen var sitsen en annan för både foster- och adopterade barn. När vi adopterade från AC var det tydligt att adoption inte är en välgörenhets/biståndsinsats utan att det handlade om att Barn söker föräldrar. Att bli den föräldern är en ynnest. Att adopterade barn inte i slutänden motsvarar våra svenska förhoppningar och fördomar, innebär att de som en sommarkatt kastas ut när de avviker från den förhoppningen. Jag har mött dem, sett deras trasighet inte bara i att förlora ett land utan också all anknytning till det land skickats till.

Som adopterad finner jag det symptomatiskt att debatten om barn främst värnar de vuxnas behov.

Jag har i hela mitt liv fått lära mig att min adoption har handlat om mina föräldrars barnlöshet, och att jag har dem att tacka för att jag i dag är vid liv.

Min egen berättelse, och mina biologiska föräldrars berättelse, har inte varit relevant.

Jag har fått lära mig att gener och biologi är oviktigt, att det sociala föräldraskapet är det mest betydelsefulla. De problem som vi adopterade kämpar med har förklarats med trauman som den tidiga separationen vi utsattes för lämnade efter sig.

Som adopterad har jag fått veta att anledningen till att adopterade är överrepresenterade inom psykiatrisk vård, i högre grad försöker ta livet av sig och har ökade tendenser att falla in i olika sorters destruktiva beteenden, går att härleda till den första separationen.

Lisa ställer frågan om surrgatmödrarskap, vad det står för? En annan kvinna mot betalning bär det som sedan blir mitt barn. Men det må vara, frågan är hur vi förklarar när barn ställer frågan – Vem är jag! 

Lisa skriver om dubbla budskap som ges beroende på i vilken form barnet kommit. Jag förstår henne, adoptivbarn speglar ju inte generationernas arv i släkten, surrugatbarnen kommer alltid att ha en en annan ”mamma”. Och där någonstans finns kärnans problem, vi älskar inte barnen för vad de är, utan för vad de återspeglar av våra förväntningar.

Jag är inte emot adoption, fosterbarn eller ens surrugatmödrarskap, jag är emot att barn är en kröning på toppen av den lyckliga familjens ansikte utåt. Att barn blir något som visas upp från koltåldern till studentexamen, på hur bra allt blivit samtidigt som andra mindre bra barn vandrar runt på fosterhem, HVB-hem o periodvis på gatan för att de inte motsvarat bilden av vad vi tänkt oss.

För såväl adoptiv- och konsgjorda befruktningsbarn har egna uppsättningar av gener etc som vi måste leva med, precis som vi slåss för för de ”biologiska” barn som hamnar fel.

Hennes slutfrågor förtjänas att besvaras, ni som läser ge gärna era synpunkter.

Kommer barnen att på samma sätt som adopterade få höra att de ska vara tacksamma att de alls är vid liv?
Kommer de att skuldbeläggas för frågor om sina ursprung?
Kommer deras röttersök att göras till underhållningsprogram på bästa sändningstid?
Kommer deras fysiska och mentala hälsa främst att beskrivas och formuleras av deras föräldrar?
Kommer forskning om dem främst bedrivas av deras föräldrar?
Kommer de att få kämpa för att få adekvat vård som inte förminskar deras upplevelser kring övergivandetrauma och rotlöshet?
Kommer böcker om dem främst skrivas av deras föräldrar?
Kommer surrogatbarnen känna att de måste vänta tills deras föräldrar har gått bort innan de kan uttrycka vad de egentligen känner?

,

Socialdemokratins svek mot barnhems- och fosterbarn i Sverige

Med en åsnas envetna tjurighet skriver jag om sveket mot de tusentals idag vuxna som utsattes för vanvård inom den svenska social- och barnavården. Jag blir allt mer förbannad på politiker, höger eller vänster, mitten som tiger och glömmer de löften man stått för,  inte minst i Stadshuset. Om en Regering som förnekar dagens sociala problem liksom de förnekar eller har glömt historien. Ersättningsnämnden som blev en ny kränkning, en domstol där barnet skall försvara sig mot samhällets bristande förmåga att ge dem den trygghet de hade rätt till. När oppositionen som säger sig ”räddade” ersättningsfrågan ljuger de – de agerade publikfriande för att sedan lämna frågan i händerna på den sittande regeringen. Läs mer

Svar krävs: Varför har vi ingen SOCIALMINSTER

Situationen för många sk i utanförskap förändras inte mycket i den nya regeringen. Höjd A-kassa gäller de som blir arbetslösa nu och inte retroaktivt. Med andra ord människor som via en usel försäkringsersättning redan förlorat kommer att vara förlorare också i en ny regering. Människor som är utförsäkrade kommer de att omfattas av sjukersättning eller hamnar de som så många andra i vakum mellan det gamla och nya.

Människor som möts av socialtjänstens bud om att deras behov inte är tillräckliga för att få socialt stöd i form av pengar – vem tar hand om dem? Familjer som behöver stöd och råd av socialtjänsten, insatser av olika slag vem tillgodoser deras problem. Vem ska ansvara för Socialstyrelsen och IVO! Läs mer

Stefan Lamme – Simrishamn vi har inte gjort fel – fuck you

Det finns gånger då jag vill slå sparka och skrika. Nu är ett sådant tillfälle, så jag slår på tangenterna och hoppas bokstäverna ramlar på plats. Jag vill slå Stefan Lamme, för hans nonchalanta attityd i Kalla Fakta ”vi har inte gjort något fel, ingen kunde veta att hon (Donia) skulle dö. Det räcker inte med Kalla Fakta, en åklgare bör omgående starta en förundersökning i fallet, man är skyldig Annina Karlsson, hennes kvarvarande dotter och den för tidigt döda Donia det. Punkt på punkt radar socialstyrelsen upp felen, lagbrotten som stannar vid ett fy. Var är folkstormen, upprörda medborgare…. Läs mer

När barnen tar plats i Nobellvärlden, ler Alfred – en penna kan komma längre än en missil

Jag tror Alfred Nobel idag ler från sin himmel. Jag tror han inser att under ett kort ögonblick vaknade världens vuxna till liv och såg en glimt av en annan framtid. Att de barn som vi idag så sorgligt negligerar till lerklumpar att utformas av vuxnas intresse,plötsligt fått ett alldeles eget ljus, en röst. Att tanken på fred var så klurig att en hindu och muslim, från två länder som i årtionden legat i fejd med varandra, och som var och en för sig ser barn som framtid o möjlighet – inte belastning och problem. Läs mer

Delad regeringsmakt innebär tystnad i obekväma frågor

När jag gick på Brunnsviks Folkhögskola talade vi ofta om just makten och åtrån efter att samlas kring köttgrytorna. Att få en eftersträvans värd post inom partiet eller varför inte i riksdagen. Mycket av samtalen gick ut på att just upphöjningen inom partiet också innebär en lojal tystnad. Den lojala tystnaden är också en viktig faktor i riksdagen, rangordningen och vem som får lyfta vad är hårt reglerad. Ytterst få debatter inom den socialdemokratiska gruppen släpps igenom om inte Gruppledaren har godkänt.     Läs mer

Barnfrågor behandlas sämre än brottslingar i domstolen

Marianne skrev lite lustigt om Ersättningsnämnden och bytte lite begrepp som anpassades till brottsdomstolen. Det blev lite parodiskt men faktiskt fullt användbart inom flera områden. En kommentar på FB, var precis så arbetar socialtjänsten. Ungefär lika arbetar förvaltningsdomstolarna och tingsrätterna när det gäller barn och familjeärenden. Intresset för själva sakfrågan är minst sagt svagt. Körkort eller barn det är samma process. En brottsling har bättre rättssäkerhet i Tingsrätten än barn i vårdnadsärenden. Brottsligens advokat arbetar för att frikänna, det är hens jobb, men barnets ombud arbetar för partssidan/socialtjänsten. Domarna i olika vårdnadsmål ser ungefär lika ut rakt igenom. Överklaganden till högre instans är en kopia av tidigare dom i tingsrätten. Länsrätten kopierar utan att läsa nya handlingar i ett ärende. Deras domslut vilar på utredningar som ibland har upp till fem år på nacken. Jag tror man kopierar dem och skriver under med färskt bläck. Läs mer

Barnhemsbarnet som blir landets statsminister

Vi ska naturligtvis sträcka på ryggen o känna oss lyckliga idag. Idag när Stefan Löfven har chans att bli landets statsminister. En man som gjort en lång resa eller! Vi som är barnhems- och fosterbarn ska väl känna  stor glädje i kvällspressen eviga tryckande på Barnhemsbarnet….Stefan Löfven. Samma tidningar som inte med ett ord skriver om den här gruppen i vanliga fall. Vi ska självklart känna kollektiv solidaritet för att det gått bra för en av oss – eller är det det! Nej faktiskt inte. Stefan Löfven är inte en av oss har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Han har inte tillbringat större delen av sitt liv på olika institutioner, olika fosterhem, tvingats till tvångsarbete, misshandlats. utnyttjats. Han har överhuvudtaget aldrig innan han blev partiordförande med ett ord pratat om sin bakgrund. ”Barnhemsbarnet som blev en av fackföreningsrörelsens mäktigaste personer. Och nu landets Statsminister. Läs mer

Nazister hör inte hemma i Sverige-säg nej till SVP

Almedalen 2014 kommer att ihågkommas som den träff där ett parti Svenskarnas Parti fick utrymme varje dag på Donner Plats i Visby. I spåren av deras möten kan var och med minnen och berättelser från Tyskland o andra världskriget känna doften av det Sverige som partiet står för. Eliminering, utradering, etnisk rensning. Det enda är att de inte talar om hur de ska gå till väga!

IMG_3639

Läs mer

Först Donia och nu Yara i Karlskrona vem tar ansvar för barnen

Det har hänt igen. En flicka mördas i det familjehem hon placerats i avvaktan på återförening med familjen. För snart två år sedan dog Donia 16 år i lunginflammation också hon boende i ett familjehem. Mycket är likt, Donia dog av sjukdom, men den kommun som var ansvarig ansåg inte det värt att göra en lex-anmälan eftersom ansvaret inte var deras. Inte heller familjehemmet, en välmående hästägarfamilj i Skåne som hjälper upp lönsamheten i hästuppfödningen med hjälp av pengar för placerade barn ansåg de gjort något fel. Det tyckte inte Attendo heller som ansvarade för familjehemmet.

I Karlskrona hade varselen duggat tätt det senaste året. Men det var inte av allvarlig art eller tillräckligt alarmerande. Polisen faxar pliktskyldigast till socialtjänsten där handläggaren läggaren anmälan åt sidan. En åttaåring saknar ju värde i ett samhälle och socialtjänst som styrs av snörd ekonomisk cynism.

Det gjorde Donia också. Hennes liv prioriterades lågt av socialtjänsten i Simrishamn, vill påminna om att det är samma kommun som Gudrun Schyman verkar för lokalpolitiskt. Under hela debatten kring fallet teg en landets tyngsta röster som dessutom är utbilad socionom.

Det finns fler likheter. Donias familj erbjöds ingen hjälp av Kommunen eller Attendo. Det fanns ingen sorgebearbetning, tal om att stötta i en svår stund. Att förlora ett barn där mamman inte sett sin dotter levande på flera år. Men Simrishamn tycker mamman ska ta hand om begravningskostnaden själv.

I åttaåriga Yaras fall var dödsfallet inte värre än att det dröjde två dygn innan polisen hörde av sig till familjen. De fick veta via facebook av en släkting. Märkligt ingen känner ansvar för hur det ska hanteras, polisen Mats Trulsson vid Blekingepolisen vet inte vem som ska göra vad för familjen jurdiskt.

Karlskrona Socialförvaltning hade dock det goda omdömet att göra en lex-anmälan till IVO, det här får ju faktiskt inte hända, säger socialchefen.

En annan skillnad är media, TV, Radio, Tidningar skrev direkt. Varje dag sedan det hände kan vi läsa i media om Yaras fall. Det är bra media skriver. Är det av omtanke, ilska över att barn far illa eller är det för att Yaras fall har alla behövliga ingredienser för att vara ett mediaärende. Misstänkt mord,  ensamkommande barn, flyktingfamilj, etc. Dramatiken är total och ingen dramaturg i världen kan göra det bättre.

I Donias fall blev det två korta hafsiga inslag i TV 4:as Nyheter. Inga tidningar ville ta eller undrade ens hur en 16-årig flicka kan dö av lunginflammation när hon är satt under samhällets beskydd. Donias öde var inte dramturgiskt rätt. Media är dramaturgiska konstellationer. Det spelar ingen roll om det är mördade barn, skjutna äldre är historien tillräckligt interikat kommer den med i de stora rubrikerna.

Kerstin Weigl på Aftonbladet skriver o snuddar vid kärnan i problemen ”Nu nagelfars Karlskrona i den nödvändiga jakten på syndabockar. Samtidigt sluter sig den lilla kommunen i ansträngningar att inte alldeles förlora sin heder.

De försvarar sig. De tar det personligt. Det är svenskt. Vi tänker överslätande att de stressade socialarbetarna gjort sitt bästa och inte förtjänar stryk. Att det kan handla om missförstånd kanske. Ingen ville ju att Yara skulle dö?

 ”Jag vill veta hur man tänkte kring att en sjuåring tycktes ta hand om två småbarn. Jag räknar med svar på vem som såg hennes blåmärken. Men nästa steg är att söka det strukturella ansvaret längre upp i samhällsapparaten.  Socialstyrelsen har granskat 19 fall på tre och ett halvt år där barn dödats. Inte så många. Man skulle kunna tro att livshotande vanvård är ovanligt. De fall räknas där en eller flera gärningsmän dömts i domstol och där det funnits ett skyddsbehov. Men det räcker inte på långa vägar, anser tre välmeriterade barnläkare: Klara Lahne, Gabriel Otterman, Staffan Jansson. De skrev i Läkartidningen för något halvår sedan att 150 oklara dödsfall bland barn borde utredas. 150. Varje år.”
 
Kerstin avslutar med att ställa fråga till Maria Larsson, vad tänker du göra? Fostermman i Mark har skickat brev varje vecka till Maria Larsson och socialutskottet om just de här frågorna kring barn säkerhet. Det mynnade ut i ett riksdagseminarium som konstaterade att Maria Larsson har allt under kontroll.
 
Min reflektion är om 80 procent av svenska folket inte anser att vi ska satsa på socialtjänsten, så kommer det inte att räcka med Donia,  Yaras död. Svenska Staten medverkar dagligen till brott mot barnkonventionen idag senast, två syskon delas o skickas skilda familjehem. Det ena är utdömt av Hudiksvalls Kommun, men Gävle tycker det är okej att placera en 9 årin i en familj som stängts av för att de missbrukar alkohol.