Att dela livet med cancer 2

Ett halvår har gått sedan jourläkaren på Lisebergs Vårdcentral skickade mig på lungröntgen, tack för det, troligen räddade det några år av mitt liv. Fredrik (läkaren) blev snabbt min husläkare.

Jag hör alltid hur kompisar säger du ser så fräsch ut, yngre och yngre. Intressant lite cortison fyller ut rynkorna 😉 och skämt å sidor alla sjukdomar syns inte. Så inte min cancer, men vi lever sida vid sida i ett av oss bägge, antar jag oönskat beroendeförhållande. Vem väljer att leva med mig så nära 24 timmar frivilligt och vem är den som har ett samboförhållande med cancer utan förbehåll!

Nu glyttar solen fram, denna vasaloppssöndag, ser fram emot promenad till pressbyrån studera de färglada husen i Flempans centrum. Färg skapar munterhet och alla gråa förorter borde ha färgade hus.(08.00 söndag)

Det som slog mig när jag fick diagnosen, att jag inte hjälpt Sofia Rapp Johansson rädda våra utsatta barn tillräckligt och att lägga hela ansvaret på Sofia och hennes hjärtevän var inte rätt. Men tio år är knappast heller tillräckligt, ge mig ett liv till. Eller hur nyttjar jag tio år mest effektivt kanske är mer realistiskt.

Läste i Bladet att småbarn på dagis far illa, vilken nyhet, som om inte 7 timmars vuxentid för barn blir det dubbla, fast utan övertidsersättning och kompensation. Den tiden kompenseras de aldrig för samtidigt som kraven på barn ökar i att snabbt bli vuxna. Utsatta barn tenderar att glömmas bort, flickan på 14 år med över 30 placeringar får ett torrt uttalande av Barnovänsministern Åsa Regnér att så får det inte gå till.

En stulen barndom går aldrig att ersätta, och den svenska regeringen är lyckligt vetande om att de barn som berövas allt aldrig behöver bli kompenserade, eftersom Staten inte har ansvar för just de här barnen. Däremot har staten ansvar för de lyckade och de mindre lyckade i skolan eftersom de ingår i internationell statistik. Barns värde startar för politikerna när barnen fyllt 18 ock skall beträda arbetsmarknaden.

Därför ges flyktingbarn sällan inskolning för att klara sin skolgång, eller 18 åriga ensamkommande möjligheter till studier utan förväntas skaffa jobb, trots dåliga baskunskaper.

Barn har generellt ett dåligt värde – att jämföra med när de blir gamla, alternativt sjuk då värdet sjunker igen. Bästa konsumenten är från 20 – 45 under förutsättning att de inte behöver någon form av vård eller insatser.

Hör många äldre som upplever att man inte satsar på dem inom sjukvården, läkare förskrivet tex alltid en mängd mediciner – istället för att det görs insatser som kan leva till ett kvalitativt liv. En professor i åldringsvård på TV som jag givet inte minns namnet på, samt arbetande inom åldringsvården bl.a jag själv tidigare reagerade på att pensionärer på boende allt mer beter sig som pillerknarkare i brist på att resurserna skärs ner – resurser som promenader, läsning, utflykter etc. Med andra ord det är stor skillnad på de privata vårdbolagens softade broschyrer och den verklighet de möter. En dam som jag gick hem till berättade om hur det var, att allt skulle lösas gjordes på mediciner som gav falsk kortvarig lycka. Hon konstaterade att hemsjukvården var vida överlägsen de sk boendernas insatser.

Idag mår jag bra, välmedicinerad, mätt fri från jobbiga symptom. Ångesten är mindre, det finns ett ljus där ute och jag räknar kallt med mina tio år. Vi hörs.

Tack avdelning K84

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s