Att dela livet med Cancer

Sjukdom och död har en förmåga att hålla vänner på avstånd. Har tänkt på det sedan jag fick beskedet om cancer – det är som att vara tillsammans med en missbrukare. Man glöms bort i sociala sammanhang och förväntas vara levande död.

I september fick den odödliga jag besked om lungcancer, det tog mig ett tag att processa detta. Nätter av drömmer, svett och ångest – att inse att också den okuvliga skulle kunna besegras. Mitt första ord till min läkare på Huddinge Sjukhus var att jag har inte tid med cancer och han skrattar – hur länge vill du leva!

Jag behöver tio år, blir svaret väl medveten om att ett decennium inte räcker för att nå målen. Att ge en bättre värld för barn i Sverige, de utsatta och glömda barnen som egentligen bara är en belastning för det samhälle som byggs vidare på.

Tio år ska du nog kunna få och lite till, och jag såg att min dotter andades ut. Lungcancer är ju självförvållat till största delen, så bär 56 års rökning med heder :). Vad jag inte visste var att såväl mormor som morfar och min moster samt farbror dog av cancer, så en liten bit av ärftlighet kanske finns. Å andra sidan risken att inte utlösa arvsanlag kan ju vara att just det – inte röka eller att sluta.

En av dem som jag första tiden delade det hela med var en person som troget körde mig till sjukhus, följde med till läkare, ja helt enkelt tog kanske de största smällarna i en för oss bägge ny situation. Efter en vecka meddelar jag min fd man om diagnosen, vilken i sin tur pratade med vår dotter och son. Det underlättade klart och vi genomgick en process som var tuff för min dotter. Hur hanterar vi som anhöriga detta när vi ställs inför det? Själv fick jag omedelbart bästa tänkbara vård och hjälp vid Huddinge Sjukhus. Stockholms Landsting är inget att skryta över som inrättning, men att de anställda gör skäl för sin lön och lite till. Det är imponerande att klara jobbet när en redan minimerad arbetsstyrka drabbas av sjukbortfall, utan att det går ut över oss patienter.

Däremot finns det ett glapp till anhöriga, varför finns det inte kanaler för anhöriga att ringa framför allt om man inte bor i Stockholm, där det kan ges adekvata svar på frågor som jag den sjuka inte ens kan svara på. Är hopplös i sjukvård och blandar ihop begreppen etc. För den som aldrig varit sjuk är det svårt att klä i ord och uppfatta hur ska det då vara för den anhöriga. Det borde finnas kanaler och kanske någon som ringer upp närmast berörda för att förklara.

När jag mer offentligt gick ut med min sjukdom hade jag klarat av cellgiftsbehandlingen, men då jag vet att jag aldrig blir cancerfri blir det säkerligen fler behandlingar. Det intressanta är reaktioner över att vara sjuk. På Facebook ges en temperaturmätare i form av allt från gilla, blommor till fuck cancer, krya på dig. Glädjande att det sker från människor jag obetingat vet att de menar gott, men samtidigt oerhört få som erbjuder besök, telefonsamtal, social samvaro. Det märkte jag hemma och jag märker det på sjukhuset där jag ligger nu. Hur klarar sig de sjuk utan en dator för att få omvärldskontakt 😉 dator ger en viss frihet trots allt. Men framför allt varför är det så svårt att hantera sjukdom, dödsfall och t.ex personer som lever i medberoende?

Man kan ju knappast säga ”tja hörde du har cancer och snart ska dö” lika lite som börja teatraliskt gråta och ömka. Men ett ledord är som jag lärde mig tidigt, att bejaka sina friska sidor så långt det går. Cancer är trots allt bara en liten del av tillståndet om vi har tur, och att älska och vårda sitt friska jag är nog den största tillgången i kampen mot sjukdomen.

Sedan kommer vi till situationer som i mitt fall där andra saker träder in och stör mina planer, saboterar planeringen och det suger. En gammal bekant sa till mig ”Lev livet” och det tror jag på. Musik, böcker, film, teater livsglädje fyller på och genererar kraft. Alla har inte de behoven kanske, men vi måste var och en hitta det som ”lev livet” leder.

Nu är klockan 22.40 pip. Jag inmundigar en påse med flytande mat som doftar allt från panpizza och sopp, har schottat 5 ml kalium, sköljt ner med en 2017 års Loka, naturell. Sett en lysande artist och musiker, Loreen bli utslagen av det som ska föra Sverige till seger i Melon, vågar påstå att vi inte når finalplats. Loreen är för bra för Melon. Skall publicera mitt alster, se franska Falsk Identitet. Och ja jag mår mycket bra bättre än för en vecka sedan.Tack ni som finns kvar och stöttar.

Forsättning följer för den som orkar läsa.

#cancer, #KarolinskaSjukhusetHuddinge, #personalenpåK82/84 mina gulliga systrar, underbar dotter, omtänksam fd make,

 

 

 

Annonser

2 responses to “Att dela livet med Cancer

  1. Lena Stenqvist

    Klokt och insiktsfullt skrivet Anne ❤
    Det stämmer så bra det du skriver om att omgivningen försvinner ut i periferin då någon drabbas av allvarlig sjukdom eller medberoende. Detsamma händer då någon drabbas av dödsfall och sorg. Varför det är så, vet jag inte. Men jag tror att det kan vara så att de flesta inte vet vad de ska säga eller göra, så de hoppas att det ska ordna sig av sig självt. Kanske de är rädda att säga eller göra fel saker.

    Men en sak håller jag inte med om, eller om jag kanske ska säga, går jag inte med på, och det är att den 'okuvliga besegrats'. I helskotta heller att du besegrats! En hel del stukad är du just nu, men besegrad. NO WAY!

    Vi har ju massor att stå i, så fort du är på benen igen! Överlevare tas det inte kål på i första taget!

    Passa på och vila upp dig ordentligt och krya på dig. Provar ringa dig i morgon kväll. Många kramar // Lena

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s